Färre barn och fler äldre – vad händer med Sveriges offentliga finanser?

Ett överraskande resultat är hur lång tid det tar innan lägre fruktsamhet påverkar det offentliga sparandet negativt. På kort sikt minskar kostnaderna för barnomsorg, utbildning och andra välfärdstjänster riktade till barn och unga, vilket tillfälligt stärker de offentliga finanserna, särskilt i kommunsektorn. Tidigare prognoser har ofta överskattat de negativa effekterna genom att fokusera på en åldrande befolkning utan att beakta denna motverkande effekt. Beroende på utvecklingen av fruktsamhet och migration väntas det offentliga sparandet inte bli negativt förrän en bit in på nästa halvsekel. Detta kan delvis förklara varför länder som Japan och Sydkorea hittills hanterat mycket låg fruktsamhet relativt väl.

De förbättrade offentliga saldona är dock till stor del bokföringsmässiga och bör inte tolkas som ökad ekonomisk styrka. Samtidigt minskar den ekonomiska aktiviteten i hushålls- och företagssektorn när befolkningstillväxten avtar. På kort sikt kan därför starkare offentliga finanser sammanfalla med lägre tillväxt och minskad köpkraft.

På längre sikt förändras bilden. När mindre årskullar når arbetsför ålder minskar arbetskraften, skattebasen försvagas och den ekonomiska tillväxten dämpas. Samtidigt ökar försörjningskvoten när andelen äldre stiger. Då ökar belastningen på de offentliga finanserna och betydande obalanser riskerar att uppstå när arbetskraftsminskningen överstiger de kostnadsminskningar som följer av färre barn.

Effekterna skiljer sig också mellan olika delar av den offentliga sektorn. Kommunsektorn påverkas initialt relativt lite men försämras på sikt när skatteintäkterna minskar och äldreomsorgens kostnader ökar. Regionerna drabbas hårdast eftersom sjukvårdens kostnader stiger samtidigt som intäkterna är starkt beroende av arbetsinkomster. Statens sparande förbättras visserligen, men inte tillräckligt för att kompensera för utvecklingen i kommuner och regioner. Detta talar för att skattefördelning och statsbidrag kan behöva anpassas.

Analysen utgår från att kostnaderna för färre barn och unga kan anpassas fullt ut, vilket sannolikt är orealistiskt. Erfarenheter visar att sådana anpassningar är svåra att genomföra snabbt. Risken är därför att passivitet leder till senare krisåtgärder i stället för gradvisa reformer.

Resultaten visar också att migrationen spelar en viktig roll. Lägre migration ger genomgående svagare utveckling för både ekonomin och de offentliga finanserna, men kan bara i begränsad omfattning kompensera för konsekvenserna av ett varaktigt lågt barnafödande.

Sammantaget visar analysen att befolkningens sammansättning är minst lika viktig som dess storlek. Scenarier med fler barn och unga ger på sikt stabilare offentliga finanser, högre tillväxt, lägre försörjningskvot och större motståndskraft mot ekonomiska och demografiska störningar. Barn och unga bör därför inte enbart ses som en offentlig kostnad, utan som en investering i framtida arbetskraft, humankapital och ekonomisk bärkraft.

Sverige har fortfarande starka offentliga finanser samt, i ett internationellt perspektiv, relativt hög fruktsamhet och en ung befolkning. Det finns därför goda möjligheter att vända utvecklingen. Tvärtom talar resultaten för att överskott bör användas strategiskt för att förbättra unga vuxnas möjlighet till etablering, möjliggöra familjebildning, stärka arbetskraftsdeltagande och framtida tillväxt.

Analysen understryker behovet av ett långsiktigt perspektiv på demografin. En stabil befolkningsutveckling är central för hållbara offentliga finanser, men också för BNP, BNP per capita och Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling.

Sammantaget visar skriften att befolkningens sammansättning är avgörande för ekonomins utveckling. Barn och unga är inte en kostnad – utan en investering i framtida tillväxt, starkare offentliga finanser och ett hållbart samhälle.